28 mar

Det är som det är och det blir som det blir.

Acceptans är något jag tänker på rätt ofta och därmed blir det ett ämne som hamnar här i bloggen också. Det är väl inte så konstigt egentligen, de flesta av oss har så mycket att förhålla oss till som inte blir som vi hade tänkt oss. Ju fler man har i cirklarna med folk som är betydelsefulla för en, desto fler svårigheter, besvikelser, misslyckanden och sorger behöver man sortera in någonstans i sitt medvetande. Kanske låter det märkligt, men ju äldre jag blir, desto mjukare blir gränsen mellan de tillsynes positiva känslorna jämfört med de negativa. Hela livet blir mindre kontrastrikt och skulle jag förvandla just mitt liv till gråskala skulle det numera bli mer jämngrått än svartvitt. Inte på ett negativt sätt, som att grått skulle vara tråkigt, utan just mjukare. Det blir mer uppenbart att sorg ingår som en oundviklig del i livet och i den ryms också mycket tacksamhet, nostalgi och utveckling. Allt detta är viktigt i mitt liv, så även om jag aldrig någonsin vill behöva sörja direkt eller indirekt så vet jag att när jag oundvikligen kommer dit så rämnar inte längre marken under mig. De hårda fallen ner på tomma brunnars botten där känslorna känns bottenlösa blir istället till något mer hanterbart.

Årets vinterförvaring av växter bjöd mössen i Bredavik på fest. Jag har väl aldrig sett mössen äta pelargonerna förut, men jag kan inte tänka mig att något annat djur lyckats åstadkomma skalade stjälkar med söta bett i jag hittade på min största pelargon. Lagom till att jag hade tagit hand om pellisarna (klippa ner, plantera om och ta sticklingar) var det dags att plocka hem dahliorna för att ge de modernare sorterna lite försprång gentemot sniglarna. När jag öppnade upp den ena flyttkartongen såg jag genast oroväckande tecken och hann tänka att det kanske inte skulle bli någon stor dahliarabatt i år. Nästa tanke var att jag innerligt hoppades att jag inte skulle möta ett musbo med nakna ungar. Det gjorde jag inte, så genast kändes allt bättre! Däremot hade mössen kalasat både på dahliatuber och tidningspappret som jag lindar in de olika knölarna med och skriver namn på. Förra året hade jag sammanlagt 23 olika sorter, nu har jag ”bara” 18 kvar. På fyra av de arton hade mössen ätit upp tidningspapperet där namnen stod, så nu har jag fyra sorter som heter ”Musdahlia”, ”Musdahlia 2” osv. Detta gör att rabatten kommer att få ett överraskningsmoment jag inte hade förra året då jag försökte planera rabatten utefter höjd och färg. Bra övning för mig som vill kunna ha koll… Förra året växte sig dock många av sorterna kraftiga. Det innebär att jag kanske har färre sorter, men jag kunde dela många till multipletter (eller vad det nu heter). Min trädgårdsdagbok har koll och jag kan vid blomning både jämföra bilder som jag har själv och bildgoogla för att artbestämma de stackare som förlorade sina namn.

Nu har jag 35 påsar förväntansglädje som är på väg upp i syrummet och även om det inte blev som jag hade tänkt mig så ordnar det sig. Det är ändå bara världsligt. Heja, heja.

27 mar

Om moraliserande.

Jag låg i sängen och funderande över moralisering, innebörden i detta ord och vad det betytt för mig att vara en person med starka personliga övertygelser som inte alltid har gått i linje med konsensus i den miljö jag har befunnit mig i. Som konflikträdd tonåring var jag inte alltid modig nog att stå upp för mina övertygelser, men med tiden har jag gått till att vara en person som förstår att olika aspekter borde lyftas i en diskussion för att den ska gå framåt. Sverige är ett land där vi har en teoretisk värdegrund som skiljer sig i mångt och mycket från många andra kulturers samtidigt som vi verkar bära på en kollektiv allergi mot att öppet stå för många av delarna i denna värdegrund, medan andra delar står med i allt från styrdokument på vartenda universitet till skolplaner.

Under nittonhundratalet började ordet ”moraliserande” användas med en nedsättande betydelse. Det ansågs allt mer ofta vara klandervärt att lägga sig i vad andra ser som rätt eller fel. Att vara moraliserande kan till exempel innebära att hävda rätt och fel som inte står med i den uttryckta eller tysta värdegrunden. Om rätt (eller fel, haha) ”någon” kan bli sårad får varken vetenskapliga bevis lyftas eller fakta presenteras. En kompis satte ord på hur det kan gå till. ”’Vi pratar inte om det’ sägs aldrig hemma hos oss, men vi vet alltid när mammas blick säger just detta och det säger den ofta. Det gör att vi sällan eller aldrig har några värdefulla diskussioner.

Då kommer vi fram till hur mina tankar fortsatte där i morgonsolen i sängen. Hur ska vi som samhälle kunna komma framåt om inte målet är att det ska bli bättre för alla, utan mer att folk är ute efter att vinna ett munhuggande? Hur funkar ett samhälle där det inte får uttryckas viktiga rätt och fel som ”någon” skulle kunna bli sårad av? Ett samhälle där det sätts likhetstecken mellan uttryckta rätt-och-fel och moraliserande? I ett äktenskap har man möjlighet att lämna sin partner om man känner att värdegrunden inte längre är stadig nog att stå på, men gemensamma barn, bostad, gemensam historia och annat gör att det blir väldigt krångligt och att bryta upp är inte alltid det bästa valet. I rätt tid och med två villiga parter kan det vara mycket värdefullt att diskutera sig fram till en ny värdegrund, men där finns också chansen att trycka på att vissa rätt-och-fel inte är förhandlingsbara om det ska gå att fortsätta framåt tillsammans. Då behöver en partner kanske anpassa sig. Och så gick mina tankar denna morgon. Sedan suckade jag lite, för jag känner att många vettiga människor verkar ha moraliska kompasser som är svårt påverkade av starka magneter och därmed inte funkar. Men så får det vara just nu.

26 mar

Finbesök.

Igår kväll plockade jag upp sonen i Karlskrona efter hans och hans kusins långa Flixbussfärd hem genom Sverige. ”Vi fick stanna två timmar i Jönköping. Vilken fin stad! Så mysigt att gå runt, titta in på Naturkompaniet och njuta av allt fint där runt Vättern. Det är rätt fint att bli vuxen och slippa rastlösheten och att vara irriterad och uttråkad över allt.” Ungefär sådär sa han, den numera vuxne sonen. En klok, smart och klurig ung man. På vägen hem gick jag igenom hans släkthistoria, händelser och personligheter som kanske lett fram till att han blev han. Nu kan jag mest redogöra för mina föräldrars liv och deras familjemedlemmar, men maken hann fylla i med en del över goda kvällsvåfflor (dagen till ära) innan vi hamnade i djupa filosofiska diskussioner fram till närmare midnatt

Sonen är familjekär och har en tillåtande personlighet som gör att han verkar förstå folk mycket bättre än många jag känner. (Inte för att det per automatik innebär att han gillar dem, men ändå.) Han är lika social som jag, men lika introvert som sin far. Det behövs social återhämtning, alltså. (Största misstaget att göra angående detta är att tro att introverta människor per automatik är asociala. Det stämmer inte alls. Allt handlar om hur energin disponeras i interaktionen med andra människor.) Hans bekantskapskrets är enorm, jag kan inte längre hålla reda på alla namn som regnar i olika situationer, men han har också kvar sina två ”bästisar” från första dagen i fyran. Dessutom försöker han prioritera att hålla kontakt med sina kusiner som han också räknar till sin inre väncirkel.

I mig finns det inte mycket av Pippi Långstrump, jag är fyrkantig som en träkloss i jämförelse. Min halvanarkistiske make har ett helt annat frihetsbehov än jag. Han har sällan varit rädd att gå sin egen väg, särskilt då han ser att något är helt åt skogen fel. Han är som Pippis tvillingbrorsa. Detta personlighetsdrag har sonen ärvt. Jag tänker på hur plågsamt det var för honom att gå i en fyrkantig skola där hans kognitiva glöd sällan fick syre. I högstadiet fick han en ma/no-lärare som åtminstone fattade att han behövde utmaningar för att inte alldeles förtvina, och musiken gav honom också kraft att stå ut (han gick i musikklass). Jag är så tacksam över möjligheten till hemskola och online-professorer i USA, till tekniskt basår, till min syrras insyn i Vuxenskolans system och till min egen förståelse för att en manlig hjärna inte mognat till förrän i 25-årsåldern. Det finns så mycket att säga om hemskola, men för mig är det viktigt att säga att den fruktansvärda covidupplevelse som många hade gällande sina barns och tonåringars skolsituation inte har något med riktig hemskola att göra. För två av våra tre barn gav hemskola möjlighet att läka den vanliga skolans tillkortakommande gällande barn som inte befinner sig på den gyllene mittenstigen, det blev en skola som kunde möta deras specifika behov. I processen blev vi en stark familjeenhet. Fem personer som är mycket olika varandra. Fem individer som har fått stor förståelse för att människor verkligen är olika, behöver olika, men behöver varandra för att må så bra som möjligt. Själv är inte bäste dräng. Inte ens om man är Pippis tvillingbrorsa. Och snart är världen en sympatisk ingenjör rikare. Tänk om jag hade vetat det för tio år sedan.

25 mar

Thank you for the music.

För mig betydde Kommunala Musikskolan väldigt mycket under barn- och ungdomsåren. Så många roliga stunder, en trygg tillhörighet, en skjuts in i musikens underbara värld. Den här musikvideon slog därför an en sträng i mig. Intressant val av svenska artister och så hade det varit roligt att få veta hur urvalet gjordes och varför. (Svaret på varför hade jag hittat på en gång om jag hade bemödat om att leta, kolla här. Och angående vilka artister som fick vara med hoppas jag att de frågade ett gäng random svenskar i olika åldrar vem som var deras svenska favoritartist i just det ögonblicket. Det hade varit fint om det var så.)

25 mar

Jaså, säger du det…

du kan inte komma från, du tog fel på vilken dag det var. Nej, det gör ingenting! Om det är nåt bara ring, för jag finns ju här var dag

Som tolvåring satt jag i mormors kök och grät floder tillsammans med henne till Vikingarnas tolkning av Den stora dagen. Jag var så upprörd trots min unga ålder. Vem gör ens så? Hur kan tre vuxna barn bara glömma sin mammas födelsedag om de lovat att komma? Jag tyckte så synd om den stackars damen som stod där i sitt tomma hus med nedbrunna ljus i oäten tårta och likören av bästa slag som aldrig fick rinna ner i någons strupe.

Den där låten satte sig och jag kan fortfarande hela texten fyrtioett år senare. Orden har satt sig, inte minst efter Linnea Henrikssons fina tolkning i Så mycket bättre. Denna kunskap kom till nytta häromdagen då sonen ringde med dåligt samvete och stressad hade insett att påsken ju krockade med hans bästa kompis födelsedagsfirande och hjälp, varför hade han inte skrivit in att han skulle till Blekinge då och skulle vi ha tid med honom om han kom hem i några dagar innan påsk istället? Haha, det blev jobbigt när jag stämde upp med de där orden med min mest smäktande mammaröst! Jag intygade att det faktiskt är helt okej att hans pappa och jag får fixa påsken utan kids i år. Vi ska fira min systers 50-årsdag och roa oss ute i trädgården i det förhoppningsvis härliga vädret som halvt lovats här nere i söder. Det ska nog gå bra.

24 mar

Dagbokens vara eller icke vara.

Vari ligger värdet i ett minne, i någons upplevelse av en viss händelse, i historien som ligger bakom oss som individer, som folk, som hela mänskligheten? Vad händer i processen mellan nu och sedan? Min systers gamla blogg hette ”yesterday you said tomorrow” – igår sa du imorgon. Imorgon ska jag börja mitt nya liv. Eller på måndag. Kanske efter nyår? Nej, efter påsklovet, då är solen tillbaka och allt blir så mycket lättare, DÅ ska jag vad-det-nu-är-jag-ska-göra, helt säkert. Alla dessa planer, drömmar och mål som uttrycks i tankar, på papper, i dokument, i ord som sedan går till att bli allt från flyktiga ångor som aldrig får luft under vingarna till livsomvälvande händelser. Kanske är det de förra som är mest vanligt förekommande? Ord som man knappt vågar uttala så någon hör. Vad skulle hända om… Hur skulle jag kunna… Skulle vi kunna nå ut till fler om… Gör det någon skillnad om… Varför gör vi inte… Om inte om fanns, hur skulle det se ut… Varför fortsätter jag… När x händer, då ska jag y, z, å, ä och ö…

Igår hittade jag en dagbok som jag påbörjade 2015. Vi åkte hem till Sverige på semester och uppenbarligen fick dagboken inte följa med och rutinen rann ut i sanden. Kan detta ha varit senaste omgången med vanlig dagbok? Jo, så kan det vara. Jag blev när jag läste påmind om hur värdefullt det kan vara att skriva lite längre texter angående privata göromål, vardagsrutiner, personer som är en del i ens liv. Egenterapi? De dagboksanteckningar jag skriver nu, på max fem rader per dag, är relativt rensade från känslor. De kan närmast liknas vid ett slags ”vad var det jag gjorde idag”-sammanfattningar. Visst finns det lite extra utrymme om något trycker på, men nä, det blir inte samma sak. Jag har ju också en tacksamhetsdagbok som används rätt ofta och en bok där jag skriver av mig, men den känns lite mörk eftersom jag tydligen sällan känner behov att skriva av mig om något varit extra härligt. Det klassiska dagboksskrivandet är något jag återkommer till med stor oregelbundenhet och var det viktigaste som fick följa med förra årsordet RUTIN in i 2024. Nu är jag lite trött på det kortfattade formatet bara, eller jag ifrågasätter vad det ger mig. I en ”tjockdagbok” finns det ingenting som begränsar mängden ord, men det går fortfarande bra att skriva bara några rader om det är allt som orkas med. Ska jag bara spola den nuvarande dagboken då, den där varje vecka bara får en sida allt som allt? Eller ska jag vänta in den här lusten att skriva mer till 2025?

23 mar

Flaggan i topp!

Idag fyller han 54, mannen jag i vått och torrt delar mitt liv med. Att vara gift med någon som är så fundamentalt olik en själv bjuder på både ahaupplevelser, utmaningar och många möjligheter till att uppleva att man med gemensamma krafter kan lösa det mesta som kommer i ens väg. Jag är tacksam för allt han gör för vår familj och ser fram emot spännande dagar som ligger framför oss. Nu är vi inne på trettioplus år och jag har varit med och firat trettioen av hans födelsedagar. Det känns som igår och en evighet sedan vi slog in på vägen tillsammans. Carry on!

22 mar

Om att själv få tolka sina uppgifter.

Fördelen med att leva i samklang med ett ledord eller ett årsord är att man själv ges hela ansvaret att tolka ordet och bestämma vilken slags aktiviteter det får rymma. Min önskan har genom åren varit att kunna utvecklas på många olika plan, men ett ord som ”hemslöjd” ger inte i sig självt denna möjlighet. Det är ett väldigt praktiskt ord, åtminstone i min tolkning. Eftersom jag gärna skjuter upp saker och ting så har jag ändå givits möjlighet att ta itu med projekt som legat på vänt i eviga tider och det kan i sin tur leda till något slags mental eller själslig utveckling. Vi får se.

Denna blå bricka köpte jag på loppis för många år sedan. Målet har hela tiden varit att måla om den, men det har inte precis prioriterats. I veckan bestämde jag dock att nu skulle den få det nya liv som jag lovade då pengar bytte ägare för att detta skulle kunna ske! Min första tanke var gul, men jag gav maken möjlighet att få välja. ”En glad gul är min spontana tanke”, sa han, och då var det givet. Men! Vet du hur svårt det är att välja rätt nyans bland färgprover? Min beslutsångest spelade maracas på högsta volym då jag bläddrade i solfjädern med mängder av gula nyanser, medan den unge mannen i färgaffären med större beslutsångest än min egen försökte ge mig service. Jag bad om hjälp att välja färgtyp (vill ha en färg som är tålig – eeeeehhhh, okej, kanske lackfärg), passande pensel (eeeehhhhh, denna kanske – ok, vilken bredd – eeeehhhhhh, denna kanske), frågade om det inte fanns någon mindre burk (eeeeehhhhh, nej). Killen hade ingen praktikantskylt och ingen av hans tre kollegor som befann sig i närheten gjorde några inspel, så jag gissar att allt var okej och att han bara behövde lite uppstartstid för att komma fram till det egentligen självklara svaret.

Målartvätt hade vi hemma, så jag skrubbade av brickan med en omgång sådan. Jag insåg efter första lagret färg att jag åtminstone borde ha sandpapprat först även om jag struntade i grundfärg. Tror till och med att vi har en burk sådan någonstans… Nu har jag dock dragit på tre omgångar (bilden togs efter andra lagret) och jag tror att det kommer att bli bra efter tre omgångar till. Hahaha! Annars målar jag på ett lager grundfärg på dessa tre gula lager och börjar om med en bättre grund. Detta är nämligen nyansen jag hade tänkt mig att brickan skulle få (S 0580-Y):

Penseln är jättedålig och alldeles för bred, men jag lyssnade på proffset och analysen leder till att det är mitt handhavande som brister. Jag håller penseln fel, lät bli att förbereda på det sätt som varje vettig målare hade gjort, har inte rört runt färgen tillräckligt (fast där tror jag faktiskt inte jag gjort något galet). Det löser sig. Snart har vi en gul bricka, oavsett hur vägen fram till målet har sett ut. I värsta fall får jag bara göra decoupage, så som man dekorerade alla prylar från askar till lampskärmar och byråer på det ljuva åttiotalet. Hemslöjd? Njae, eller jo, det bestämmer ju bara jag. Ha en fin helg!

Edit: Efter femte lagret med ännu tvivelaktigt resultat bestämde jag mig för att dra på grundfärg och börja om när jag kommer hem på söndag kväll. Jaha, bra påminnelse om att ett gott grundarbete alltid lönar sig.

21 mar

Påsk i huset.

Somligt pyssel är inte lika roligt när det inte längre finns barn i huset. Att förbereda inför påsk är en sådan grej. Vilka mängder med våriga skapelser som producerats i våra hem genom åren! Det enda som finns kvar är dessvärre en påskkyckling i cernitlera som sonen gjort. Den har fått extratjocka ben av lim från en limpistol eftersom den vid tillfälle blev alltför framtung, så den har fortfarande möjlighet att tjänstgöra under den här tiden på året. Jag plockade i alla fall fram påsklådan häromdagen och är tacksam över möjligheten det gav att göra lite extra rent (varifrån kommer allt damm, vi är bara två personer här hemma) och släppa in ljuset här hemma.

Något jag försöker påminna mig själv om då och då är att när jag hittar något som jag verkligen tycker om, så där så jag inte riktigt kan släppa tanken på det, så kan det vara värt att ge efter för önskan. De vackra äggen från World Market i SLC gör mig precis lika glad varje gång jag plockar upp dem. De var ganska dyra, men med tanke på all glädje de skänkt genom åren har de varit värda varje cent de kostade.

På lilla bordet i vardagsrummet håller sig färgerna lite mer sobra. Ägget från Paradisverkstaden står vanligtvis i vårt sovrum, men den här tiden på året får det en mer framträdande plats. Med tiden kanske det blir fler ägg i olika storlekar? Det är något med äggets form som är otroligt tilltalande. De värpande hönorna är inte dumma de heller. Vi har haft godisfritt sedan nyår och målet var att ha det så fram till påsk. Den är ju inte här riktigt än, men hönorna töms ändå lååångsamt på sitt innehåll. Hehe.

20 mar

Tänka, tänka, tänka.

Jag är inne i något slags fas. Vad för fas? Kommer jag här och kommer med konstiga idéer och märkliga påståenden? Jag vet inte vad denna fas egentligen innebär rent praktiskt, men jag vet att jag kommer att se på denna period i backspegeln med intresse. Somliga dagar, veckor och månader kommer och går utan vidare reflektioner gällande helheten. De senaste månaderna, det senaste halvåret, har dock gett utrymme för något helt annat. Tankarna har kanske inte varit omvälvande, men de har varit ständigt närvarande. Jag har fått kontakt med döden. Mest mentalt, men även bokstavligt. Det ändliga i att ha en kropp, att jag verkligen vill fortsätta vara med! Jag har tänkt mycket på min vän som gick bort för drygt tio år sedan, på en liten familjemedlem som aldrig fick se dagens ljus, sett en bekant i min egen ålder snabbt gå från diagnos till död, flera i bekantskapskretsen och i storfamiljen har cancer och andra svåra sjukdomar. Det jag känner starkt är att jag inte vill leva som att döden flåsar mig i nacken, i rädsla. Jag vill leva med världen för mina fötter, möta vardagen med tacksamma ögon, se fröer gro, blommor blomma och grönsaker dras upp ur jorden. Jag vill på riktigt våga säga ja till det som är viktigt och släppa taget om sådant som slösar min tid. Det kan vara tankar som dränerar men också människor, appar och hälsoproblem som jag själv orsakat. Jag har mestadels känt mig mycket förnöjsam i flera år, men jag tror att denna ”fas” kommer att öppna upp ännu en positiv livsdimension.

När jag gör en sammanfattning av allt som hänt från 1 januari till 31 december kan jag vanligtvis konstatera att något extra spännande, stort eller för evigt omvälvande har hänt, oavsett år. Går jag bakåt skulle det t ex låta så här. 2023 var ett år då vi i storfamiljen fick möta stor sorg, men det var också då mitt senaste lilla underbara syskonbarn föddes, jag blev mormor och fick ett växthus som gav planttanten ny energi. 2022 gifte sig lillastesyster, vi fick så många härliga stunder i Bredavik, kunde äntligen fira med härlig fest att vår äldsta dotter gifte sig mitt under pandemin och systersonens bröllop i Skottland bjöd på både relationsfest, överväldigande naturupplevelser och glitterparty. 2021 var stora studentåret, jag kände bokstavligen den positiva förändring som hände i kropp och knopp och även om mycket fortsatte handla om Covid-19 började vi känna att det kanske fanns ett vanligt liv på andra sidan. 2020 – pandemiåret som var så fruktansvärt för många. Inte lätt för mig, men vi hann framföra Händels Messias precis innan Sverige stängde ner och sedan hade jag all tid i världen att läka från allt som hänt året innan medan maken fyllde 50, äldsta dottern gifte sig i vår lada i ett minibröllop, yngsta dottern tog studenten, jag fyllde 50 och yngsta dottern fyllde 20. Mycket märkligt år. 2019 var så jobbigt fysiskt och mentalt att jag fortfarande får rysningar bara jag ser året skrivet, men det som hände i den processen ledde till att jag började läsa till samtalsterapeut, ett av de absolut viktigaste besluten i mitt liv. Tack 2019! (Exponeringsterapi, hehe.) Och sådär fortsätter det. Både bakåt och framåt.

Jag fortsätter skölja ur det smutsiga. Lägger mitt liv i blöt i bikarbonat och citronsyra och ser skiten som inte riktigt syntes med blotta ögat lösgöra sig och göra vattnet gulgrumligt. Min livsväv kommer fortfarande ha fläckar som inte går bort, vars sammansättning jag ännu inte hittat fläckborttagning för. Allt det smutsiga som försvinner kommer jag dock inte att sakna. Kanske lite, förresten. Det är så lätt att vänja sig vid att saker och ting ser ut på ett visst sätt, jag kanske inte riktigt känner mig hemma i allt det rena? Eller så inbillar jag mig bara att den här processen kommer att rengöra på ett synligt plan. Det kanske bara blir så att det känns bättre, att smutsen är tung att bära runt på även om den inte syns så mycket? Vi får väl se.